Inflation betyder att pengarna gradvis köper mindre än de gjorde tidigare, eftersom priserna på varor och tjänster i genomsnitt stiger. I Sverige mäts inflationen framför allt med KPI, konsumentprisindex, och KPIF, konsumentprisindex med fast ränta. KPIF beräknas och publiceras av SCB och skiljer sig från KPI genom att KPIF inte påverkas av att bolåneräntorna ändras, vilket gör det till ett mått som är mer renodlat mot just prisutvecklingen.
Riksbanken har sedan 1995, då målet som infördes 1993 började gälla, ett inflationsmål på 2 procent per år mätt med KPIF. Riksbanken bedriver det som kallas en flexibel inflationsmålspolitik, vilket innebär att man förutom priserna också tar hänsyn till produktion och sysselsättning när räntebesluten fattas, inte bara siffran för inflationen i sig.
En vanlig sammanblandning är att tro att KPI och KPIF alltid visar samma siffra. Det gör de inte. Höjs eller sänks bolåneräntorna kraftigt, slår det igenom i KPI eftersom boendekostnader ingår där, men inte i KPIF, som är konstruerat för att hålla räntan fast och därmed spegla den underliggande prisutvecklingen bättre. Det är därför Riksbanken i första hand styr mot KPIF och inte mot det vanliga KPI-talet.